better off in Iowa against your scrambled eggs

than crawling down Cahuenga on a broken pair of legs

”Jag förstår bara inte hur du orkar”, var mammas kommentar när jag tumlade in lagom till elvaslaget den här veckans ”tidiga” kväll.

Jag vet inte heller hur jag orkar, men på något vis lyckas världen bibehålla sitt intressevärde dag efter dag, kväll efter kväll – trots att den för jämnan är densamma. Arbete arbete arbete, öl och vin och whisky, möte möte möte av nåt slag eller häng häng häng med kollegor, annat löst folk och Han Han Han.
Kanske överkompenserar jag fortfarande för Rastlösheten, Saknaden och Den Anskrämliga Ensamheten. Kanske borde jag lyssna på farbror Siegmund och inse att förnekelse inte är ett beständigt tillstånd och att jag någon gång måste konfrontera De Egna Tankarna.

Eller kanske den krassa Omvärlden bara är en mer fascinerande plats just nu.