Berlin, dag 6: surrealistiska museet för industriella objekt

Nu är det hög tid att knyta ihop den här semestersäcken! I somras var jag och Andreas i Berlin på världens bästa semester. Här är dag 6, den 23 augusti:

Den femte dagen avslutade vi med resans höjdpunkt, Monsterkabinett och vin under vimplarna i en gränd på Rosenthaler Straße. Den nästa bästa grejen med hela semestern inföll redan morgonen därpå, då vi på den sjätte dagen besökte Designpanoptikum – surreales Museum für industrielle Objekte. Vi hade råkat passera det på en promenad ett par kvällar tidigare och bestämt oss återvända när det var öppet, helt ovetande om den fantastiska upplevelse som väntade oss. Tack slumpen!

Designpanoptikum drivs av en rysk fotograf och saksamlare, Vlad, men egentligen är det omöjligt att beskriva honom med två så intetsägande ord. Han verkar vara en av de mest spännande, kunniga och passionerade personer jag mött och har i några lokaler på Torstraße byggt ett museum för märkliga manicker och mackapärer – alla vilka tjänat ett syfte genom historien men som han ”satt ihop på fel sätt”.

Det är alltifrån sjukhusbritsar och industrisymaskiner till förhistoriska kuvöser och tvättmaskiner, operationslampor, blåsbälgar, manglar, interiören i en flygel, HLR-dockor, roder, kameror och jag vet inte hälften – men några är uppochner, bakoframvända, med glasögon eller så fattas någon väsentlig del (som i sin tur är ihopsatt med något helt annat).

Under tiden som vi gick runt och tittade på vad som verkade vara Tom Waits, min och alla andra skrotsamlares lyckligaste dröm berättade Vlad med mycket klädsam rysk brytning (”Jag pratar perfekt engelska egentligen, men hur kul är det?”) om olika maskiner och hur de använts genom historien.

En grej som jag tycker var så himla häftigt med Vlad som person är att han var så frikostig med sin kunskap. Han var mer rädd att den skulle gå förlorad än att han skulle bli utkonkurrerad. Det var fritt fram att fotografera och skriva noteringar, vända och vrida på saker eller sätta dem på huvudet – för honom var det viktigaste att historierna spreds och hölls vid liv. Mitt pedagoghjärta brister av vördnad! Åker ni till Berlin och gillar skumma grejer tycker jag ni ska besöka Designpanoptikum.

I ett av rummen ställde han ut sina fotografier – varav många är självporträtt där han använder rekvisita ur sin märkliga samling.

I bakgrunden är Vlads bild av Vlad. Vi köpte det sista exemplaret av hans fotobok, tackade tusen gånger för besöket, bönade och bad att han skulle skriva ner all sin kunskap om 40-talsrespiratorer och röntgenpungskydd i ytterligare en bok och gav oss sen av, helt förbluffade och uppfyllda av allt vi sett.

Ungefär såhär kände vi oss.

Både mina anteckningar och foton från resten av dagen är ganska sparsamma men det gör inte så mycket. Jag vet bara att vi gick på en promenad.

Och åkte tillbaka till KaDeWe. Resten är historia!