årets ansökningar till Liljevalchs + några tankar om att börja skapa ”konst”
2014 hade jag som årsmål att våga ansöka till Liljevalchs vårsalong, en stor jurybedömd utställning dit konstnärer från hela Sverige kan skicka in verk i i stort sett vilka material och tekniker som helst. Det brukar vara en underbar blandning av oljemålningar, akvareller, skulpturer, keramik, textil, trä, videoverk, grafik, foto och blandteknik – och över 2000 sökande konstnärer varje år. 2014 var jag inte alls så säker på mitt skapande som jag är idag, jag hade slutat använda benämningen ”pyssel” men ansåg verkligen inte att jag höll på med något som kunde klassas som ”konst”, och att öppet erkänna att jag arbetade på en ansökan till en Riktigt Utställning var otroligt jobbigt. Det var som att jantelagen högg mig i korsryggen med en trubbig dolk varje gång jag pratade eller skrev om det på bloggen, men just att verbalisera det var ett medvetet val och en stor del i min process. Själva syftet med ansökan var inte att bli antagen, utan just att börja ta det jag gör på allvar – för hur skulle annars någon annan kunna göra det?
Jag blev inte direkt förvånad, men såklart väldigt besviken när mina verk inte kom med, men jag hade gjort upp en vattensäker plan för mig själv: jag skulle inte få gömma mig under en skamsen sten och tänka att Jante haft rätt, nä, nästa mål var att ansöka varje år tills dess jag kom med – och det har jag stått fast vid! Redan andra gången, 2015, gick det betydligt lättare. Kanske skämdes jag fortfarande lite för jag undvek att skriva om det på bloggen, både när jag skickade in ansökan och när jag fick meddelandet att jag inte kommit med, men den gången sved refuseringsbrevet inte lika glödhett. Sen dess har jag även vågat ansöka till Moving Art Project, och när inte de heller ville ha mina tavlor ställde jag ut på egen hand. Jag insåg nog inte själv hur långt jag hade tagit mig på bara de där två åren.
I år känner jag mig redo för nästa steg. Jag tar mitt arbete på allvar, jag tror på min förmåga att producera konst (Aaj, Jante lägg av då!) som berör och att jag kommer kunna ställa ut när jag skapar rätt verk för rätt forum. Jag har kommit dit jag är idag genom träning och mycket stöttning från er förstås, men också genom att prova och därmed avdramatisera, frånsäga mig ord som begränsar och håller mig tillbaka samt börja formulera mina mål och drömmar. Jag behöver inte längre ansöka till Liljevalchs för att bevisa något för mig själv, eller för er, jag kan göra det med ett nytt syfte: att lyfta textilkonsten, om så bara genom att öka antalet textila ansökningar. Därför har jag valt bort alla målningar i år, och söker med fem broderier. Dessa fem:
Lambgiftet, 2015. 47 x 53 cm, bomull på oblekt linne.
Strix nebulosa, 2015. 47 x 53 cm, silke och syntet på grått linne.
Farfarstugan, 2015. 53 x 47 cm, bomull på grått linne.
Ormbunksblad, 2016. 33 x 27 cm, silke på oblekt linne.
Lövgroda bland liljekonvalj, 2016. 27 x 33 cm, bomull på grönt linne.
Här är mina tre största frihandsbroderier, och två andra som passar in i serien. Jag valde att göra så den här gången, att söka med en serie. Varken ormbunken eller grodan är några av mina personliga favoriter, men de får en chans. Nästa år tror jag att jag ska göra någonting helt annorlunda, något som inte är en vanlig tavla. Och när jag märker att mina tankar redan är där, vid 2017 års ansökan, istället för centrerade kring vilket svar jag kommer få i höst, inser jag att jag inte bara uppnått målet utan ändrat hela min inställning och mitt förhållningssätt. Det är en utveckling jag är stolt över och ett resultat som gör mig hoppfull för framtiden!
Vilka termer vill du kasta av dig, eller uppfylla? Var vill du vara om två år?
Jessica
9 oktober, 2016 at 10:09FYY VILKEN POWER DET ÄR I DET HÄR INLÄGGET. (alltså skriver alla mina kommentarer till dig i caps känns det som haha???) HEJA DIG OCH HEJA OSS. Vi har kommit så jävla långt. Tack för att jag får vara med på den här resan och för att du sätter ord på så himla smarta grejer. <3
Alicia Sivert
10 oktober, 2016 at 09:02Tack för att vi gjort det här ihop Jessica, det hade jag aldrig klarat själv <3
Wilda
8 oktober, 2016 at 07:28Otroligt inspirerande! Jag har sett en oerhörd utveckling i ditt konstnärskap bara på den korta tid jag har känt dig. Framför allt i hur du presenterar det, tar för dig, låter dig glänsa och hur d formar ett kollektiv runt dig i bloggosfären som inte bara blir din fanclub utan som du själv säger – din syjunta. Och jäklar som du gör det, Alicia! Med så stor ödmjukhet inför konsten och med så mycket hjärta. Det är därför du är en så viktig stjärna bland konstnärer – för att du låter andra glänsa med dig. Min utmaning just nu är att våga lyckas – våga gå vidare med alla idéer som faktiskt kan bära och kunna axla rollen som det skulle medföra. Det är inte alltid misslyckandet som är den största rädslan…
Alicia Sivert
10 oktober, 2016 at 09:01Det här är typ den finaste kommentar jag fått Wilda, jag blir helt gråtig! Om jag uppfyller hälften av det du beskriver så är jag så jävla nöjd med mitt avtryck på jorden alltså. TACK!!!! <3<3<3
Och vilken spännande utmaning! Såklart lika skrämmande som motsatsen, men inget jag reflekterat över så mycket. Intressant tanke, och det ska bli så spännande att få följa dig dit <3
Jess
6 oktober, 2016 at 14:58Så härligt att höra om din resa, vilken utveckling ändå på två ynka år! Helt fantastiskt! Jag fortsätter heja på dig och med stor glädje följa din fortsatta resa.
För egen del känner jag mest att jag vill lämna min lathet och faktiskt börja genomföra alla de där saker jag skriver upp i mobilen men sedan glömmer bort. Jag har i alla fall letat fram en broderibåge idag så nu ska jag faktiskt påbörja en liten sak, så får jag väl se om jag hittar tillbaka till energin och orken allt eftersom.
Alicia Sivert
10 oktober, 2016 at 08:56Tack Jessica, vad glad jag blir!! Och underbart att du har planer på att börja brodera! För mig personligen kan det vara ganska jobbigt att hålla på med tex måleri, men broderi ger mig snarare ro och vila och kräver inte så mycket energi. Hoppas det kan visa sig vara samma för dig :) Kram!
Emilia
6 oktober, 2016 at 12:24Helt fantastiskt Alicia! Förutom att se en sådan tydlig utveckling i ditt skapande av konsten så är reflektionen över ens attityd och främst självkänsla så himla framträdande! Många pratar om bloggen som ett arkiv att titta tillbaka på och se sin utveckling av t.ex fotografi. Men bloggen blir ju i detta fal även ett dokumentationsverktyg över hur du som person har utvecklats mot att bli tryggare och starkare i dig själv. Genom att berätta om vad du förr valde att inte blogga om så blir det det utlämnande i en blogg också ett arkiv över allting man inte vågade men nu kanske gör utan det minsta tveksamhet. Så viktigt det här med begrepp. Alltid och hela tiden! Språket är vår, enligt mig, största kreativa målstolpe som levande art. Fatta att vi hittat på och hela tiden utvecklar ett språk? Begrepp har makt! Själv vill jag bli av med begreppet fröken. Blir galen på när folk, kvinnor, kallar sig själva för fröken istället för lärare. När min handledare på praktiken säger att klassen har en extra fröken och inte en till lärare. Usch tycker det är så förminskade som begrepp då det grundar sig i ett kvinnoförtryck av rang. Och som vanligt lyllo killarna som slipper utan faktiskt kan heta sitt yrke :))))) Går ju för tusan inte en frökenutbildning och får verkligen inte en frökenlegitimation, ja men man hör ju hur det låter?
Alicia Sivert
10 oktober, 2016 at 08:55Shit, vilken fantastisk kommentar Emilia, tack för att du tog dig tid att skriva ner alla de här tankarna! Jag tror att ni som läser ser väldigt mycket utveckling jag ännu inte själv är medveten om, tack för att du uppmärksammar mig om den, wow! Det är ju som du säger en utveckling i många olika plan, och jag älskar bloggen för att den dokumenterar den åt mig!
Sen är det verkligen helt vansinnigt att pedagoger i denna dag ska hemsökas av ord som "fröken", alltså kom igen! Det är inte så svårt att göra förändringar i sin vokabulär om en bara anstränger sig lite… Heja dig som orkar kämpa och argumentera trots mossiga gubbar och uppförsbackar!
Anki
3 oktober, 2016 at 16:06Gillar att läsa det du har skrivit. Vad härligt det måste kännas att ha ändrat inställning och samtidigt uppnåt målet. Att ha kommit ifrån pysslandet till skapande process – att känna att man kommer framåt. Det måste vara skönt inom dig. Och jag tycker absolut du ska vara stolt och tycka om dina verk, de e alldeles jättefina. Jag gillar verkligen ormbunken och husbroderiet bäst. Men alla känns så himla mycket DU, och det är väl härligt :)
Alicia Sivert
5 oktober, 2016 at 07:55Ja, det känns jättebra :) Jag är väldigt nöjd med utvecklingen. Kul att du gillade!
Katarina
3 oktober, 2016 at 13:40Verkligen en häftig resa du har gjort, och gör. Hejja dig! Och jag är så glad att ormbunken är med, den är så fascinerande och förtrollande. Trots att alla dina verk imponerar så är ormbunken min favorit, så här långt i alla fall.
Alicia Sivert
5 oktober, 2016 at 07:54Vad roligt! Det är ju sådär, alla har helt olika favoriter, och i år är Magnus Uggla och Ernst Billgren med i juryn så en vete sjutton vad en ska göra för att imponera på dem och alla andra med samma verk ;)
Nyster | Térèse
3 oktober, 2016 at 13:25Inspirerande, Alicia! <3 Hoppas att du kommer med, men framför allt bra jobbat till att ha kommit så långt i din skapandeprocess! Himla tänkvärt att verkligen jobba aktivt med sin syn på den egna konsten. Ska ta dina tankar med mig!
Alicia Sivert
5 oktober, 2016 at 07:53Tack, vad kul att du tycker det!! :D
Helga
3 oktober, 2016 at 09:28Du är faktiskt min favoritkonstnär.
Alicia Sivert
5 oktober, 2016 at 07:52Men ÅH, TACK Helga!!!!!!!!!!!!!
Borgmästaren
3 oktober, 2016 at 08:33Känner igen mig så i din text. Ser att du har utvecklats väldigt mycket och önskar så att i år blir det år då du kommer med. Jag har sökt 3 gånger tror jag och inte kommit med någon gång. Detta har bara vässat mig och jag känner att jag vill göra något ännu bättre. I sommar tänkte jag att om jag inte kommer med i år då får det vara nog. Men nu när ansökan är inskickad upptäcker jag att jag börjat spåna på nästa…
Det vore så klart superkul att komma med men det är inte det viktigaste egentligen. Det viktigaste för mig är att få skapa och tycka att det är roligt och känna att man utvecklas. Att söka varje år är tävlingsmänniskan i mig som talar. Typ, "det var väl sjutton om det skulle vara helt omöjligt".
Dessutom har det varit andra jurybedömda utställningar som jag har kommit med på i år och det är himla kul, men samtidigt har det inneburit att det blir en kostnad för inramning och att skicka verk som snart börjar överstiga det roliga. Har dock inte skrivit om detta på bloggen men vi får se hur det blir framöver. Märker att anonymitet blir mindre och mindre viktig för mig eftersom jag bytt jobb och det gamla är tre år bort och mitt gamla jobb var orsaken till att jag inte ville att vem som helst skulle kunna titta in i det som jag ville hålla privat dvs min fritid. Ännu är jag dock inte helt framme vid att vara helt öppen.
Inser nu att det jag skrev låter som ett extremt lyxproblem – att komma med på utställningar men gnälla om priset. Men trots allt är det så att det kostar 1000 kr per verk att få en textil inramad (om man inte hållit sig till standardmmått och ramar in den själv), ca 300 i ansökningsavgifter samt porto cirka 200 både dit och sedan 200 för att få hem sakerna igen. Det blir trots allt en slant.
Katarina
3 oktober, 2016 at 13:37Nu hoppar jag in med ett stort "ÅHHHH". Visst har jag skrivit att du borde ställa ut? Så roligt att du fakrist gör det och att du fortsätter att skicka in. Hoppas, hoppas att du kommer vilja skriva om det på bloggen.
Alicia Sivert
5 oktober, 2016 at 08:01Men vad roligt att höra att du är ute på lite samma äventyr som jag, och tänker lite likadant! Jag håller tummarna för oss bägge i år, och som jag sagt innan vore det otroligt kul att få ta del av dina ansökningar och utställningar om du nån gång känner dig redo att kliva ur anonymiteten. Jag är ju väldigt förtjust i dina broderier!
Och vad gäller kostnaden är det ju knappast ett rent lyxproblem, om man ska räkna in arbetstid för verket och hur svårt det är att få det sålt för vad det är värt. Ska en ställa ut mycket fordrar det ju att något säljs så att åtminstone utställningskostnaderna går runt, även om en sällan får betalt för konstskapande timmar. Jag hoppas emellertid du får göra en till stor inramnings- och transportutgift närmare jul och att alla dina verk kommer med! :) Heja oss!
Tone
3 oktober, 2016 at 07:19Eg heiar på deg, Alicia! :)
Alicia Sivert
5 oktober, 2016 at 07:52Tack snälla Tone!!
Jennifer Stroud Johansson
3 oktober, 2016 at 06:46Åh, du är så FANTASTISK. På riktigt!! Blir så imponerad att jag blir helt knäpp. Heja! <3
Alicia Sivert
5 oktober, 2016 at 07:52Tack Jennifer <3
Mikaela
3 oktober, 2016 at 05:36Alltså verkligen så stor skillnad på två år! HEJA vad bra du är! Jag är inte alls riktigt där än, men jag vet inte riktigt heller om det är den riktningen jag vill gå med mitt skapande heller? Vi får se, just nu duger det bra som det är känner jag. Förutom att jag vill måla mer! Tycker hur som helst att du är skitcool som söker och en stor inspiration! Plus tror verkligen att du genom bloggen påverkar redan nu massor för att lyfta textilkonsten, du har åtminstone det gjort så att jag fått upp ögonen för det så det är minst en person iaf! KRAM
Alicia Sivert
5 oktober, 2016 at 07:50TACK Mikaela, gud vad fina ord! Och vad glad jag blir att du känner dig på rätt ställe med din egen konst. Jag tycker du har utvecklats jättemycket också på de här åren vi känt varandra, och jag hoppas du kan hitta nån bra rutin för att lura in måleriet i din vardag :)