ära hon som äras bör – 8:e marsmanifestation i Anundsjösöm

Brita-Kajsa Karlsdotter föddes i Anundsjö socken i Ångermanland 1816 och broderade troligen genom hela sitt liv, men aldrig så mycket som på gamla dagar. Blomster- och naturmotiv i röda, spretiga stygn med något som liknar schattérsöm men där tråddelarna ofta syddes isär som i klyvsöm, och stjälkar i förstygn som hon sicksackade emellan. Anundsjösömmen är den enda landskapssöm som härleds till en enda person, istället för en hel sockens sömsätt. Brita-Kajsa märkte sina motiv med bokstäverna BKKD som var en förkortning av namnet, F1816 för födelseåret och S som stod för ”sydd” plus det årtal alstret var broderat. Hon la också gärna till ÄRTHG som stod för ”äran tillhör gud”.

I teorin tycker jag om Anundsjösömmen. Hur mycket life goal är det inte att utveckla så karaktäristiska drag att ens arbete får ingå bland landskapssömmarna? Kanske ett mål för framtiden, att tinga Gustavsbergssömmen. Rött på vitt har jag också alltid tyckt om, men liksom Järvsösömmen som vi tidigare berört har jag svårt för den spretiga estetiken och det lite slarviga genomförandet (som till viss del tros bero på att Brita-Kajsa var gammal och inte såg så bra, men också för att hon inte gav ett damn). När Jenny meddelade att Anundsjösöm var mars månads utmaning i projekt Landskapssömmen visste jag först inte alls vad jag skulle kunna göra av den.

Men, aningen lättprovocerad som jag är bet jag ganska snart i den där gudfruktigheten och skissade upp en slarvig krans med orden ”DJÄVULEN DJÄVULEN DJÄVULEN” inuti. Det kändes ändå inte helt bra. Vad är det jag motsätter mig egentligen med påståendet att ”äran tillhör gud”, är det själva religiositeten? Nej, såklart Birta-Kajsa som alla andra människor får tro på vad hon vill. Framför allt var det avskrivandet av äran som brände. Nobelt, kan tyckas, och på sätt och vis uppskattar jag ödmjukheten, men inte i sammanhanget kvinnligt skapande. Att konstsömmerskan inte tilldelas vare sig ära eller vidare tillkännagivande är en lite för vanligt återkommande historia inom textilkonsten. När har kvinnor egentligen någonsin fått den cred de förtjänar för sina broderier och sin sömnad? Nej, jag tycker gott Brita-Kajsa kunde behålla en del heder för sitt arbete. Hon levde ett fattigt liv men var, enligt allt vad jag läst om henne, mycket generös.

Så jag skrev som det är istället: att äran tillhör brodöserna.

Äran tillhör brodöserna, Anundsjösöm i bomull på linne, 14 x 15 cm broderad yta.

Jag skissade upp min krans med inspiration från Brita-Kajsas motiv och sydde bokstäverna i den klassiska sicksack-under-förstygn-tekniken, vilket ger dem sin nästan darriga karaktär. Jag planerade inte så noga i förväg och försöka anamma den där charmiga slarvigheten som jag kan ha lite svårt att genomföra.

Medan jag provoceras av att äran tillskrevs gud imponeras jag verkligen av Brita-Kajsas namnmärkningar. Att låta sin signatur uppta så stor del av motivet tycker jag är en sund kompensation. Jag märkte min söm likadant: ASN för Alicia Sivertsson, F1990 för mitt födelseår och S2018 för året den blev sydd.

Idag är det Den Internationella Kvinnodagen och det finns så många strider kvar att vinna. Jag börjar med att kräva tillbaka lite av äran till alla de brodöser som tänkt ut, format, känt in, valt färger och stygn, och under många obetalda arbetstimmar skapat Sveriges hantverkshistoria. De som alltid gjort det som en självklarhet, utan att någonsin få ta plats i konsthistorien. Det här verket är till er.