januari och februari

Januari och februari är väntan, men jag vet inte på vad. Vardags väntan på helg. Helgdags väntan på något. Något som får hjärtat att klappa eller slå.

Januari minns jag knappt. Det är skytteltrafik fast i låg hastighet. Till och från, till och från. Jag längtar efter pauser men det är som att hela livet är på paus. Jag tittar i kalendern i efterskott men hittar knappt några anteckningar utom läkarbesök. Till och från, till och från.

Januari är grått, halt och blåsigt. Ibland fryser vattnet närmast strandkanten men mest regnar det. Jag har fortfarande inte bytt ut mina sneakers mot vinterskor. De blir bruna och fläckiga vid tårna.

I februari klarnar det lite. Himlen alltså. Står jag riktigt tätt tryckt mot hörnet i klädkammaren på morgonen kan jag få vintersolen i ansiktet. Den är frostig runt kanterna men ljummen i mitten. Att titta på den gör ont i ögon som vant sig vid gråskala. Den når vårt altanräcke prick klockan ett på eftermiddagen. Vårt altanräcke. Det är ett år sen vi var här på visning.

Februari är dofter av en vår som är för tidig, av en vinter som uteblivit. Långdragna spår av en höst som aldrig lämnat. Koltrasten sjunger i avenbokshäcken och i grannens rabatt slår snödropparna ut. Jag ritar träd och lägger upp maskor till en kofta. Minns vad jag sa i december. Ett steg i taget, en dag åt gången, en maska i sänder tills det vänder.

Februari är sportlov med pannkaksfrukost och jag lämnar inte Värmdö på en vecka. Rensar tidiga maskrosor ur grusgången och övar på att inte göra nytta. Sydsluttningens nyponbuskar skjuter skott och det viskas redan om vår. Jag passar grannarnas marsvin och mina fingrar luktar selleri i en vecka.

De sista dagarna i februari kommer slutligen snön. När den väl börjat falla vill den aldrig sluta. Jag sitter vid fönstret och handfållar gardiner medan världen utanför blir mjuk och vit. Vet inte vad jag ska känna inför saken. När mars kommer har det mesta ändå tinat bort.