juni är för fin för att vara sann

Juni är som ett helt år på fyra veckor. Det är väggfärg som inte går att tvätta bort från fingrarna, skavsår på händer och fötter och värk i leder efter många timmars fysiskt arbete. Det är utvärdering, planering, besök i ny bildsal, sommarkurs och många promenader mellan nya och gamla lägenheten. Det konstiga är att byta vilken av riktningarna som är att ”gå hem”.

Juni är fem talgoxar i spaljén, en död måsunge utanför gamla lägenheten och ett rådjurskid som fastnat i komposten. Jag läser gamla dagböcker för sista gången och tror inte att det kan vara samma person som står här och väntar på bussen mellan två ängar. Juni är insikten om att allting ordnade sig och det gör ont att minnas.

Juni är planer och inspiration, och samtidigt tid för att skita i. Jag gör ingenting mer i juni som jag inte vill. Nu är tid för spontanitet och infall. Närvaro och närhet med naturen, även den lilla i trädgården. Jag packar matsäck och åker två timmar längst ut i skärgården bara för att titta på gamla hus. Kommer hem och säger att jag har aldrig haft så roligt.

Juni är ett eget ogräsjärn. Att med bankande hjärta investera i sin långsiktiga framtid. I det som växer inne och ute. Det är brända underarmar och märken efter grus på knäna. Att läsa lokalhistoria och dricka vin till lunchen, ta första doppet och att plocka kråkvicker på en äng. Det är att hinna bjuda över så många gäster vi hinner, göra egen fläderblomssaft och promenera längs Engelska parkvägen med morfar. Att äta minst en måltid om dagen utomhus och dricka dubbla koppar morgonkaffe fast jag egentligen dragit ner på kaffekonsumtionen.

Juni är rosa morgnar, gyllene kvällar och cyanblå nätter. Alla nyanser av grönska i skogen och på fälten. Transparent vita pionblad och lila lavendel att stryka med handen. Askrosa nymålade väggar omkring mig och en turkos matta. Juni är en sensation av intryck, början och avslut. Juni är för fin för att vara sann.