februari är varannandagsväder och videkvistar

Februari är varannandagsväder. Att varannan dag pulsa till posten genom knähög snö och vänta på försenade bussar i en timme. Att varannan dag ta snedskutt över smutsiga vattenpussar och lyfta väskan högt när det stänker. Att halka nerför isbanan till bussen och tänka att kommer den nu så kan jag ändå inte springa. Februari är ett löfte om mer ljus och en känsla av lust som åter spirar i magen. Ny ork och kraft och nya tag. Att jobba hårt, rensa hemma och ta sportlov.

Februari, varför brukade jag avsky dig?

Jo, jag minns. Det finns gammal sorg begraven i dina drivor. Jag brukade inte stå ut när februari kom som en påminnelse om vad som gått förlorat. En koltrast på kyrkogården och en lykta som sprack i kölden. Men tiden går och det blir lättare. Tiden går och jag kan andas genom februari. Tiden går och drivorna töar bort.

Mot februaris slut är det nästan vår. Det är is på promenadvägarna och stigarna men barmark mellan träden. Motljus och matsäck och älgspår som gör mig nervös. Jag övervinner min telefonfobi, ringer och beställer en pizza för första gången i mitt liv. Säger ”Oh så fantastiskt, det blir jättejättebra, tack så hemskt oerhört mycket” innan jag lyckas lägga på luren.

Februari är tvära kast, som alltid i våra liv. Från att vara helt nöjda till att längta så det spritter i benen på bara några dagar. ”Så typiskt oss”, säger Andreas när vi går hem. Jag står med händerna på sängen och sparkar bakut av nervositet och uppsluppenhet. Pirr i magen och stora planer.

Februari är promenader genom radhusområden som en gång var slottsträdgårdar. Pioner, rosor och syrener som slumrar. En första videkvist i björkallén har brutit ut. Det är marknad och rotslöjd och bulle med mamma som köper med narcisser. Den här gången sparar jag lökarna.