did you walk cool in the fifties daddy, was it all black and white, did you play jazz all night, was it really so wonderful?

Emellanåt sätter jag mig med alla gamla lästa tidningar och magasin jag samlat på mig och går igenom dem perm till perm för att riva ut bilder jag kanske, någon gång, när jag har tid och inspiration, kan använda till collage i min lilla röda bok.
Det är lite meditativt, både att bygga upp collage och att samla bilder. En av få sysselsättningar då jag koncentrerar mig och samtidigt slappnar av (ska skriva mer om sådana någon gång). Det är också då, när jag väl kommer ur psykosen och ser mig omkring, som jag inser hur oerhört förutsägbar jag är…

Varför lever jag i en kolorerad nutid när jag så uppenbart borde vara svartvit och småkornig?