blue water’s my daughter and I’m gonna skip like a stone

Ibland är de där vädergudarna rätt haj på att behaga. Idag vaknade jag upp till blygrå himmel och blöt mark och kunde alltså börja och fortsätta dagen inomhus utan att skämmas. Sen har regnet vräkt ner och åskan dånat och jag krupit ihop under en filt med tekopp efter tekopp efter kaffekopp, resterna ur gårdagens Aladdinask och filmatiseringen av Selma Lagerlöfs Kejsarn av Portugallien. Nu är Hirdwalls skådespeleri utbytt mot Ulf Lundell och B-sidan av hans Vargmåne och jag jamsar omkring i bara ben och sockor, inte ett dugg olycklig utan helt nöjd med att leka Ovädersdag.
Men vem vore jag om jag inte mitt i all trivsel ägnade mig åt att längta bort? Just nu är det Gotland jag drömmer mig till – som alltid när solen kikar fram och gräset börjar dofta. Jag vill till Fridfullheten och Lugnet, det själsliga så väl som fysiska. Att det sen aldrig blir sådär stillsamt som det borde är ett faktum jag lyckas glömma bort varje år, och 2010 är inget undantag. Fotogeniquet är det i vart fall.