alldeles onödigt

Vid lunchtid igår hade jag tappat det mesta av min exaltation för snön, runt femtiden tyckte jag lika odrägligt illa om den som alla andra och prick halv sju var jag beredd att gå i ide för resten av vintern. Lite berodde det på att igår var en dag då allting var lite jobbigt och alla småsaker gick fel (1 halka sig ner till stationen i snöglopp, slask och modd bara för att upptäcka att SL-kortet ligger i andra jackan, 2 klistra på frimärken för 36 riksdaler och sen ändå behöva promenera (genom snöglopp, slask och modd) till postombudet för att avlämna brevet som är för tjockt att lägga på lådan, 3 grannbarn som sätter sig på totaltvären redan innan man hunnit till överdragsbyxorna och sen fortsätter ägna sig åt enbart gnäll, skrik, tjiv och slagsmål resen av eftermiddagen (tur att lekrummet är praktiskt taget madrasserat), 4 köra fullastad tvillingvagn genom oplogade gator (snöglopp, slask och modd!)). Gav upp hoppet om livet, vintern och mänskligheten en stund, men idag verkar lyckan ha vänt till det bättre igen.
På Erikshjälpen kom jag över ett par schyssta bruna läderpjuck för 49 riksdaler. I dessa, som har ordentligt sula till skillnad från alla mina andra skopar, kunde jag sen hyfsat obehindrat skjuta vagnen genom nu någorlunda plogade och sandade gator för att hämta relativt samarbetsvilliga och gulliga grannbarn. Fick till och med ett helt spontant, oprovocerat, ”jag gillar dig Alis” från treåringen. Köpte också mina första virkmönster via Etsy så nu kan det hysteriska skapandet fortsätta!

Och om det är någon som känner den dödsmegabautasupersnygga småbarnspappan som ser ut som Jeffrey Dean Morgan eller vet ifall han är frånskild, alternativt intresserad av en affär så kan ni väl ge honom mitt nummer? Tycker jag gjort mig förtjänt av honom. Tack på förhand!