I said ”never” but I’m doing it again

– Hur mår du?
– Tack bara bra!

… har jag kunnat svara på sistone. Jag har hållit mig frisk i flera veckor och för första gången i mitt liv lyckats undvika höstdepressionen som i normala fall infinner sig ganska precis efter sommarsolståndet, så fort själen vet att ”nu går det utför”, och som vid det här laget brukar vara rätt påtaglig.
Jag tror det är till stor del arbetslivets förtjänst. Jag vill inte säga att jag nu är utan krav, för som scoutledare och avdelningskassör, barnvakt, god arbetskamrat, lägerchef och millimeterprecis perfektionist är man hyfsat styrd av sådana, men jag har levat på ett helt annat sätt de senaste fem månaderna än under de tretton och ett halvt år jag spenderade i skolbänken. Det är Så Omåttligt Obeskrivligt Skönt att komma hem från jobbet och vara ledig.

När man pluggar finns det alltid något man kan göra bättre, och kan jag det vill (läs: måste) jag det. Som restaurangarbetare skulle jag kanske kunna sitta hemma och nöta in menyer och innehållsförtäckningar, öva på snygg matuppläggning i ultrarapid och styrketräna för att kunna bära så många ölbackar på en gång som möjligt, men av någon anledning känns det inte helt livsnödvändigt.
Jag jobbar och presterar som bäst när jag inte kan få plus i kanten och guldstjärna bredvid namnet. Trots att jag inte tjänar mer pengar eller bättre betyg på att vara effektiv och noggrann på jobbet så är jag det, jag kämpar mer och med bättre inställning än någonsin när jag faktiskt kunnat få ett MVG + istället för ett blankt MVG (hur störd är man inte?).
Och självklart lönar det sig, om inte i extra pengar och handgripliga meriter så i själaro och kamratskap. Ren, otvingad beröm från medarbetare och överordnade, uttalad eller i form av större ansvarsområden och fler tider, har väl alltid överträffat tre kombinerade bokstäver på betygspappret. Och det känns så mycket bättre och mer givande än att veta att ”den där uppsatsen fick full poäng, nu kan jag glömma allt vad som stod i den” (ja ni läste rätt, det känns mer givande att höra att man lägger upp de snyggaste pannkakorna på hela Skansen än att skriva alla rätt på ett prov i Kultur- & Idéhistoria).

Förutom det psykiska lugnet har jag mer fysisk tid till hobbies och intressen. Jag är i snitt ledig två eller tre dagar i veckan plus de delar av dygnet jag inte jobbar, så jag kan träffa vänner, åka till stallet, se på film med mamma, fotografera, måla, skriva, planera scoutaktiviteter, läsa böcker och virka grytlappar bäst jag vill.
Dessutom mår hjärtat bättre. Men mer tänker jag inte säga, så mycket som jag ältat, grubblat och förbannat det ämnet. Nog är nog! Åtminstone för ögonblicket.

Såhär var det åtminstone i förrgår. Kanske till och med igår morse. Nu är läget helt förändrat och jag känner hur jag vandrar mot öde och elände och avgrundens oundvikliga kant. Även jag har nämligen, sent omsider, drabbats av supermegabautajättedödsförkylningen, så istället för att rida runt på Ärke-Maran i ösregnet eller fira Jossans födelsedag på Harry B James sitter jag nu under två fleecefiltar och hivar mormors kinesiska alg- och sjögräste ihop med lika delar värktabletter och självömkan. Som om inte det vore nog insåg jag häromdagen att min lilla förälskelse inte är särskilt liten längre, och det kan ju aldrig båda gott. Så näsdukar känns som en god investering, om inte av den ena så av den andra orsaken. Bevare mig vad en ung flicka måste lida, jag som bara vill pytsa köttbullar och räkna växelpengar i godan ro!