I open at the close
Man går ju inte på nattpremiär för att få ut det mesta ur filmen. Vad som var allra allra bäst igår var stämningen: Killen som gick utklädd till Hagrid; dödsätarna i toalettkön; frenesin när ridåerna drogs isär; alla applåder och hurrarop när huvudpersonerna första gången tog plats i bild; jublet vid den i tio år efterlängtade kyssen och när Neville klev ur porträtthålet; det stora massnyftandet när de sårade samlades med liken i the Great Hall; och rysningarna när fina fina fina Professor McGonagall steg fram för att försvara sin skola. Jag har aldrig hört så många människor fröjdas och sörja intensivare tillsammans.
Av själva filmen minns jag inte så mycket. Jag är absolut inte i stånd att poängsätta eller djupare analysera den efter bara en, och en ack så adrenalinförvillad, titt. Min spontana känsla är att den som film i sig själv betraktad är allt annat än fulländad, men att den ändå utgör ett värdigt och storslaget slut på serien. Den saknar nästan helt handling och är boken lite för fristående men rymmer känsla, humor och svårmod nog för gottgörelse. Det är precis som det ska vara. Nördigt, internt, pampigt och magiskt.
Och när eftertexterna ersatte slutscenen höjde en hög procentenhet biobesökare trollstavar, med eller utan självlysande spets, mot Rigolettos tak.
HARRY POTTER & THE DEATHLY HALLOWS PART 2, TRAILER 2011
Oh, and I’d totally get sleazy for Ron Weasley i halvlångt lockigt hår, helskägg och svart läderoutfit med spännband över bröstet och grejer. Bloody hell!
elin
15 juli, 2011 at 11:42den var verkligen helt obeskrivlig.
Emilie
13 juli, 2011 at 15:12Jag ryser över hela kroppen när jag nu läser din sammanfattning från vad verkar ha varit en toppenkväll (natt). Jag längtar så jag dör, för mig är det inte dags förrän imorgon kväll. Och jag hoppas att stämningen är minst lika fin då (det var den iallafall på part 1 trots att jag missade premiären då med). Jag älskar att alla är så taggade att de applåderar och jublar.
Jag längtar mest efter Ron. Mest mest mest av allt.