pappan & eldsvådan

Jag har alltid älskat Muminpappan. Denna äventyrliga, plikttrogna och barnsligt uppmärksamhetskrävande man. Som bränner egen sprit med Stinky, tuttar eld på gräsmattan för att få något att beskydda sin familj från, ger sig iväg utan ett ord för att segla mot horisonten med hattifnattar och som alltid är eld och lågor inför ett nytt projekt men också oftast tröttnar först.
Jag läser nu Christina Björks biografi om Tove Jansson och inser att hennes egen far, skulptören Viktor ”Faffan” Jansson var en liknande själ. En sån som piggnade till vid åskväder och tråkades till leda när havet var kav lugnt och ekonomin som den skulle. Jag är tokig i såna stormande karlar.

Min mamma och jag har alltid varit rörande överens om att min pappa är mer av en Snork – intelligent, handlingskraftig, uppfinningsrik och mycket logisk. En sann organiserare. (Jag har inte ärvt många av de egenskaperna.) Han är datorkonsult och sjukvårdsutbildad genom lumpen, har renoverat halva huset och byggt stora delar av garaget själv, kan konsten att klä om vardagsrumssoffor och vet en hemsk massa om ettor, nollor och scartsladdar. På sin första dejt med min mamma tog han henne med sig för att handla kabelskor.

Men så väcks man en morgon vid 04.30 av explosioner och skrik, tittar ut på gatan och ser en SL-buss som brinner värre än the Room of Requirement. Lågorna flammar lika högt som bussen är lång och värmen känns in i huset trots att det tack och lov blåser i motsatt riktning. Den omdömesgille fadern kliver ut i träskor och nattskjorta, med trädgårdsslangen bestämt i händerna.

Och det är inte utan att man undrar om det inte bor en liten äventyrlig familje- och trädgårdshäcksbeskyddare inom honom ändå.

(YOU SHALL NOT PASS)