tyst eufori
Att sitta i kvällsol på en bänk i en förortspark och svara på frågor om vilken som är topp-20 bästa Star Wars-karaktärer och med jämna mellanrum bli bedd om hjälp och snorpapper och beröm. Att springa bakom en trehjuling och leka kull och sladda i gruset.
Att ligga i halvdunkel mellan två sovande knoddar och begrunda titlarna i någon annans bokhylla.
Att bli kvar vid ett köksbord en halvtimma längre än beräknat för att prata Tove Jansson och konst och livet.
Och att susa hem på högsta växeln och hinna tänka att man borde varit ansvarsfull och haft cykellampa men å andra sidan kan man dö av så mycket och gjorde jag det nu så gjorde jag det i vårnatten med en lånad bok på pakethållaren och i alldeles för hög hastighet för att ta demoner och oknytt med mig.
Jessica
26 mars, 2012 at 09:51Alltså herre, Alicia, vad du skriver helt fantastiskt om allt. Det känns som att hela världen blir ett snäpp mysigare/finare/bättre när man läser sånt här. Tacktack!
Och åh, vem vore perfekt för Tove Jansson-kursen om inte du! Trodde knappt att den var sann när jag hittade den först, men det blir nog alledles perfekt. Lovar att rapportera minst en gång i veckan!
Camilla Bergvall
26 mars, 2012 at 06:11Jag förstår inte hur du kan få mig att längta efter vardagen. Eller jo, jag förstår ju hur du gör. Men jag förstår inte att det kan vara möjligt att göra så.
Men bra är det.
För idag är det måndag, och ångesten över det flög nyss genom fönstret. Solen lyser och jag ska njuta av en åtta timmars arbetsdag. För att jag kan.