men muminmamman sa med kraft: vi dricker hädanefter saft

Det är väl ingen rikshemlighet att jag älskar mumintrollen och deras dal. Jag läser om Tove Janssons böcker ungefär varje år (just nu Solstaden från 1974) och sorterar gärna in folk i facken filifjonka, hemul, knytt, homsa, primadonna, mumrik och skrutt (med flera). Jag har gjort det till en hemtrevlig liten ritual att välja kopp till morgonkaffet beroende på dagsform. Somliga dagar krävs ett moderligt sinnelag och då väljer jag mamman i rosenrabatten, är jag av det mer mystiska slaget (det händer – man försöker) får Snusmumriken vakta mitt svarta morgonguld och behöver någon sättas på plats under en fika brukar jag ta polismästaren. Sniff, hemulen, hattifnattarna och Tofslan/Vifslan skulle jag aldrig befatta mig med. Muminpappan tycker jag hemskt mycket om, men han står mest orörd i väntan på en värdig, beskyddande och äventyrlig men lite barnslig och slarvig herreperson att dela kaffepanna med.

Men oftast faller koppvalet på den vinbärsrosa med mymlan. Denna drömmande, romantiserande men också sakliga och egensinniga storasyster till den förfärliga (tillika beundransvärda) Lilla My är den karaktär jag förlikar mig själv mest med. Koppen har jag haft länge, men de senaste veckorna har mymmelsamlingen byggts på till fulländning:

Brickan från Opto Design har jag letat efter i evigheter. Jag såg den i ett skyltfönster för jag vet inte hur länge sen men när jag kom tillbaka var den försvunnen och personalen ville inte kännas vid att den någonsin funnits. ”Du förväxlar den med den gula av Lilla My”, sas det, och på ingen annan butik eller internethandel kunde jag hitta någonting liknande. Under Formexmässan träffade jag kvinnan som ligger bakom valet av muminmotiv på Opto och fick höra att den inte existerade, så jag accepterade att jag måtte drömt ihop brickan med min favoritillustration (från Hur gick det sen?) och slutade leta. Tills jag bara härom veckan sprang förbi Krabat på Kungsgatan och åter blev den treåring som för 19 år sen tog mikrofonen från stativet på Stigs 50-årskalas och deklarerade hela Vem ska trösta knyttet? för fullsatt festlokal. För där stod den ju, och kvinnan i kassan (min favorit!) sa att den visst funnits – i minst ett år. Snurrigt!

Tove är min bästa människa. Jag älskar karaktärerna, formuleringarna, vemodet, ironin, humorn, poesin, förnuftet, illustrationerna, handstilen och resten också.

Som om inte det vore salighet nog med tre muminbrickor, två Beatlesbrickor, en Elvisbricka och en med Union Jack (samt diverse små plåtbrickor med bondgårdsmotiv från min barndom) (Vad gör man med alla dessa brickor? Sätter sig ovanpå och åker utför Ensliga Bergen iklädd broderad tehuva om vintrarna?) lanserade Arabia en serie saftkalasattiraljer med motiv från dalen, bland annat en sinnlig karaff.

Med måttstock.

Och när jag nu ändå la in en beställning kunde jag ju lika gärna ta en tallrik också.

Ni är välkomna på saftkalas när ni vill.

På bland annat Designonline kan ni beställa kannan, koppen och tallriken. Brickan har jag fortfarande inte hittat på nätet, men den finns på lilla Krabat på Kungsgatan i Bullshit City och damen som jobbar där är bäst och tog in kannan bara för att jag tipsade om den och precis intill finns både en tehandel och mitt favoritfik Vete-katten, så gör en heldag, vettja!

Övrigt tips: Vid den här årstiden är det bäst att läsa Pappan och Havet.