lösryckta reflektioner kring den där oregerliga makeriförlamningen

I mitt huvud bor det tusentals broderiskisser, målningar och saliga tingestar som aldrig mina händer förmår skapa fram. Varför är det så?

I månader har jag varit sugen på att brodera, men blir omotiverad vid tanken på att rita mönster och räkna stygn. Jag har en skrivbordslåda full med tjocka, fina akvarellpapper men förlorar all inspiration framför ett vitt ark.

Igårkväll hade jag minstebror över i sjukstugan för fika, middag, HP-filmtittande, Pottermore-surfande (Nighthex 4973, vad heter du?) och broderikurs. Vi bildgooglade Slytherinemblemet och inom några sekunder hade jag gjort två skisser på möjliga broderier. Överförde den ena till tyg och så var han igång. Plötsligt så enkelt.

Jag reflekterar lite kring vad jag behöver för att lura prestationsångesten som hindrar mig från att påbörja ett projekt. Oftast är det så simpelt som att inte låta tanken bli färdigformulerad förrän jag satt igång. Detta är knappast ett problem eftersom jag alltid vill göra allting genast, men innebär också att mina innerligaste drömmar är dem jag inte fullföljer.

Jag har heller aldrig motiverats av de bästa färgerna, de finaste penslarna eller det renaste papperet. Har alltid känt mig låst och stressad av dyrbara konstnärsmaterial. Först när jag började studera Levande Verkstad kom jag att på allvar reflektera kring detta och insåg att jag föredrar att utgå från ett karaktäristiskt fläckat papper, ett tyg med ett bra hål i, en bräda med fin struktur. Jag tycker om att fynda mina material på loppis, i pappersåtervinningen och i byggsoporna. Jag går igång på tanken att ta något som betraktas som förbrukat skräp och göra det till någonting annat.

Och ibland handlar det om egocentrism och att frångå det egna jaget för att börja i samråd med någon annan, eller göra något för dennes skull. Sällan har jag broderat så dedikerat som på morbrors fjolårsjulklapp.

De senaste åren har jag jobbat mycket med och lärt mig att hantera stor del av min estetiska prestationsångest (även om jag fortfarande får magkatarr av högskolepoäng och mail som måste besvaras – tack skolsystemet/duktighetsidealet/patriarkatet). Jag tror att jag idag har förhållandevis enkelt för att gå från idé till handling, men jag önskar mig mer tips, tankar, genvägar och ledsagande genom livslång självhantering. Hur handskas ni med prestations-ångesten och den makeriförlamning som följer?