min stora skräck

Har jag berättat att jag är rädd för älgar? Nej inte ”åh, det är stora djur, dem bör en ha respekt för”-rädd utan verkligen rädd. För älgar. Ja.

Jag får darriga ben och kräkningskänslor när jag går förbi älghägnet på Skansen, och jag blir röd och svettig och uppenbart illa till mods när någon börjar prata om älgar. Vi kan väl säga som så att när jag varit ute och ridit och fått syn på en älg i skogsbrynet så är det inte hästen som har skenat hem till stallet – det är jag.

Kolla monstret liksom!

Det har att göra med ett möte med en älg när jag var liten, jag tror vi var på Skansen. Pappa höll mig i famnen och älgen kunde sträcka sig över staketet och den ville väl nosa. Det ville inte jag. Jag vet inte alla detaljer här för jag har aldrig riktigt kunnat prata om det. Usch.

Så vad gör man när en fellow blogger hör av sig och vill beställa en broderad älg? Man biter ihop, trär tråden i nålen och ägnar sen sex timmar åt att gråtbrodera det värsta en vet. Bra terapi egentligen – att titta på referensbilder, skissa och sy ens värsta skräck.

Älg eller Odjuret, broderad yta ca 23 x 32 cm. Årets första alster dessutom!

Konstigt att signera ”15”, men det är väl bara att vänja sig.

Det fanns annat som försvårade projektet. Tex att jag var supersjuk och i husarrest hemma hos Andreas, försmäktandes i nio dagar utan linnetyg. Ack öde. Så snart jag var feberfri tog jag myssen på mig, virade halsduken fem varv om halsen och hasade över till loppisen mitt emot där jag hittade en lämplig tygbit. Det innebar också att jag för första gången faktiskt någonsin broderat på ett mönstrat bakstycke. Kul!

När jag skulle göra växterna följde jag helt enkelt några av de former som redan fanns, och fyllde sen i mellanrummen med egna blommor och franska knutar.

Och det gick, det blev en älg. Själv jag har kommit ut ur projektet lite trasigare och mycket starkare. Snart är jag redo att brodera kräftor också. HEHE SKOJA BARA ALDRIG I LIVET!!

(P.S. Sorry för vitbalansen, #hatavinter D.S.)