”februari är ugglornas tid”
En sen kväll i mitten av februari åkte jag, Andreas och Nils med Stockholms Ornitologiska Förening ut på Djurgården för att spana efter ugglor. Guiden Henrik Waldenström ledde oss med enorm sakkunskap och så medryckande, humoristisk pedagogik mellan olika platser där det bodde kattugglor och spelade upp deras rop ur högtalare i bilen (obs, inget en provar själv eftersom ugglorna kan anfalla och då gärna ger sig direkt på ögonen).
Vi hörde sex olika individer som hävdade sina revir. En hona kom mycket nära men utan att visa sig.
Men så plötsligt frigjorde sig en stor kattuglehane från det omgivande mörkret och kom för att möta oss. Ögonblicket då han lämnade sitt träd och flög ut över fältet som i slow motion, perfekt avtecknad i ljuset från alla ficklampor, glömmer jag aldrig. Det var den första uggla jag såg i det fria och en av mina mest intensiva naturupplevelser.
Jag var berörd av händelsen i flera dagar och har bilden som fastetsad på näthinnan. Någon gång ska jag måla av den ordentligt, men igår gjorde jag åtminstone en liten minnesanteckning.
Ugglevandringarna är slut för den här gången, men har ni möjlighet att följa med nästa vinter – gör det. Naturen är så evinnerligt magisk.
Helga
21 mars, 2015 at 07:56Du borde göra en bilderbok!
Alicia Sivert
22 mars, 2015 at 12:08Hur tänker du, en illustrerad barnbok eller liksom en bok med målningar? (Gör gärna både och :P)
Anonym
20 mars, 2015 at 23:05Mitt uggleminne är av den skugga som slog ner på gården på Gotland och skadade vår lilla rabbisunge. Mutter mutter mutter.
Mamman
Alicia Sivert
22 mars, 2015 at 12:07Neeeeeeej </3
idreaido
20 mars, 2015 at 21:15Åh, vad häftigt och vilken himla vacker minnesbild. Sommaren som var fick jag turen att se två ugglor ute i det fria. En flög ovanför oss när vi åkte hemåt och den andra fick vi syn på i ett träd efter att ha nattbadat.
idreaido
20 mars, 2015 at 21:18Glömde skriva att jag tycker du har lagt upp det här inlägget så himla bra. Känns verkligen som att en är med i upplevelsen av kattugglan, när det först är träden och sen dyker den upp. Whao!
Alicia Sivert
22 mars, 2015 at 12:07Ååh, tack ska du ha! Var ute efter lite den känslan :)
Men vilka fina historier alltså! Suck <3
Erica Bessant
20 mars, 2015 at 19:10Ugglor! =) Jag har massor av uggleminnen från min tonnårstid eftersom jag och min bästa vän spenderade större delen av vår fritid spanande och lyssnande på fåglar. Starkaste är nog när vi satt på en kulle precis bakom krönet och pratade, vi hade gett upp att lokalisera jordugglan vi visste var i området, då sagda uggla precis flög över det där krönet och nästan krockade med oss. Det var verkligen helt fantastiskt! Vet inte vem som var mest chockad, ugglan eller oss. Så nära har jag aldrig varit en vild uggla, vi pratar sträcka ut armen och röra nära… Fortfarande mitt absolut häftigaste fågelminne.
Gillar färgerna i din bild! Och berättelsen som hör till.
Alicia Sivert
22 mars, 2015 at 12:06Guuuuuuuuuuu vad häftigt!!!!!!! Älskar att denna kommentarstråd blev ett forum för magiska upplevelser <3
Mikaela
20 mars, 2015 at 15:20Åh, så fantastiskt! Jag läste en kvällskurs i faunistik förra våren och då var vi ute och lyssnade efter ugglor. Dock spöregnade det och vi hörde ingenting alls. Men så flög det ut en framför bilen precis när vi skulle åka hem igen! Jättefin bild du målat också!
Alicia Sivert
22 mars, 2015 at 12:04Men wow <3 Vår guide berättade om en annan gång när TV varit med och försökt fånga ugglorna på film men inte fått se en enda. Men så när de återvänder till parkeringen för att åka hem kommer det flygande två stycken och ba börjar jaga varandra och hålla på med oanständigheter i ljuset från gatlyktan, haha! Det är som att de är värsta divorna och vägrar visa sig förrän man nästan gett upp och då ba BAM – I'm glorious. Jag tror de tänker så i alla fall.
Maria Ho
20 mars, 2015 at 15:16Åh! Det låter fantastiskt! För ett tiotal år sedan vaknade jag en morgon till otroligt fin spårsnö och fick se vingspetsarna på en uggla som tagit en stackars liten sork. Det är min starkaste uggleupplevelse. Hittills :). Helghäls
Alicia Sivert
22 mars, 2015 at 11:59Läckert ändå!