#farfarstugan

Jag är ganska dålig på att visa work in progress-bilder i den här bloggen och ni får sällan se vad jag jobbar med förrän ett projekt är helt färdigställt. På Instagram är det tvärt om och jag delar med mig av hela vägen från tveksamma stödlinjer till täta täckstygn, men glömmer visa det slutgiltiga resultatet. Den snedfördelningen tänkte jag försöka ändra lite på, och vi kan väl börja med att kika på vad som hänt under hashtagen farfarstugan den här sommaren.

I juli började jag skissa upp konturerna av en liten timmerstuga.

Sen ägnade jag ett antal timmar åt att fylla den med små röda stygn.

När jag bloggade första inlägget från fjällsemestern började ni förstå vad det hela rörde sig om. Gammelfarfars hus i Vemdalsskalet, naturligtvis! Byggt i Oviken, Jämtland, på 1700-talet och då brukat som gård med höskulle på loftet. Senare ombyggt till bostadshus och bebott av ortens skomakare, för att så på 50-talet flyttas, stock för stock, av min farfars far från Oviken till Vemdalsskalet att brukas som fritidshus. Två år var jag första gången jag stod på skidor i de här backarna och efter det spenderade jag varenda vinter fram tills jag var 15 i Farfarstugan. Det var så himla fint att komma tillbaka i år och kunna återupptäcka omgivningarna i ett annat syfte som passar mig bättre – fjällvandring och fågelskådning.

I lilla Krypin brukade farmor bo när hon var med till fjälls. Då satt hon ofta på ett renskinn i solen på trappen och drack sitt kaffe – alltid med ett stickat pannband kring det vita håret.

Sen jag börjat jobba i butiken sitter jag mycket på en bänk i Gamla Stan och syr små täta röda stygn under lunchrasten. Sällan med pannband men ofta med kaffe.

Såhär såg det ut efter ett antal timmars tågpendlande mellan Stockholm och Eskilstuna i slutet av förra veckan! Jag är ohyggligt missnöjd med piprensarna i bakgrunden men osäker på om jag kan göra något åt dem.

I övrigt börjar det bli riktigt förbaskat bra!

Fortsättning följer.