sakmakarutmaningen 2015

Hörni jag kom att tänka på en sak, vi har inte haft någon uppföljning om Sakmakarutmaningen. När jag letade lite i arkiven hittade jag ett halvfärdigt inlägg som skulle ha kommit ut i februari, då utmaningen fyllde ett år, men som glömdes bort. Vi firar istället ett och ett halvtårsdag!

Det har alltså gått ungefär ett och ett halvt år sen jag drog igång Sakmakarutmaningen och lovade mig själv att:

Inte köpa material som kan-vara-bra-att-ha.
Inte snåla.
Inte spara.
Inte vara rädd om.
Inte vara rädd.
Tömma.
Länsa.
Rasera.
Revoltera.
Experimentera.

För att förtydliga: Sluta samla vackra tyger, knappar, papper, prismor, garner och stora målardukar för att spara dem till Det Perfekta Konstprojektet eller Dagen då jag är Bra Nog att göra materialet Rättvisa. Sluta snåla på guldknapparna och istället använda dem i plast. Varför? Därför att den där Dagen eller det där Konstprojektet kommer aldrig att komma. Jag kommer aldrig känna mig på toppen av min kreativa utveckling och jag kommer aldrig veta om en idé är bra eller dålig förrän jag sätter igång – och varför då inte ge varje liten grytlapp den bästa av förutsättningar? Varför inte sätta guldknapp på allt? Jag har ju tillräckligt många!

För er som inte riktigt kommer ihåg hur jag resonerade för ett och ett halvt år sen kommer ett citat från februari 2014 då jag sydde mina absolut första saksamlarpåsar: Antal gånger under processen jag tog något i handen och tänkte att jag borde spara det till ett annat tillfälle: fyra. En gång för broderiet, ”Nää, dethär kan ju vara bra att ha till någonting roligare”, en gång för bakstycket, ”Nää, dethär är lite för fint”, en gång för dragkedjan, ”Nää, denhär är så tunn och fin, kanske jag borde ha den till en kjol istället”, och en gång för fodret, ”Nää, dethär som är så bra att brodera på”.

Så, hur har det gått?

Jag har köpt massor med material!

Nu låter det kanske som att jag misslyckats med hela åtagandet, och det trodde jag först också, men även om innehållet i byrålådorna knappast sinat så har det bytts ut. Jag har tagit mina åtminstone näst och tredje bästa bitar och använt dem, för att sen fylla på med nya. Jag har kämpat med mig själv och min vilja att spara.

Jag är inte lika illa däran längre.

Jag presterade så oerhört mycket under 2014. Tack vare att jag hela tiden hade utmaningen som en bultande påminnelse i bakhuvudet vågade jag mig på att experimentera på spånskivor när jag målade frk. O och som mammma minns mig, jag använde mitt allra dyrbaraste tyg till foder i påsar, och jag struntade i prestationsångest och att det ibland blev just fult och misslyckat. Använder du upp ett fint material står dig tusen åter!

Jag har ändrat mitt tankemönster. Jag har börjat övervinna spärren som säger till mig att ett material kan vara ”bra att ha”. Jag har börjat värdera mina projekt som riktiga Projekt och jag är mer där i det nuvarande skapandet än på ständig jakt efter en Fulländad Framtid. Jag har ansökt med fem alster till Liljevalchs vårsalong och jag har till och med börjat att, ibland, kalla det jag gör för Konst! Och det, mina vänner, det är en jädra utveckling från att hålla på med ”pyssel”!

Jag har lång väg kvar och jag behöver fortsätta att aktivt tänka på hur jag resonerar, utmana och tvinga mig själv att alltid välja det bästa. Sakmakarutmaningen fortsätter 2015 ut och in i 2016. Men jag är en bra bit på väg.

Hur har ni utvecklats kreativt det senaste året? Brottas ni med samma spärrar som jag? Är det inte dags att sticka virknålen i det där underbara handspunna alpackagarnet, att sy någonting av det perfekta prickiga tyget, att använda den där vackra bilden i ett collage och att måla på det största pappret? Jag tror det. Jag tror verkligen det!