odlingsrapport februari: symbolisk tomatsådd och en nattlig räddningsaktion

Nu när februari är förbi känns det verkligen som vi passerat en vändpunkt. Den här månaden har det blivit tydligt vilka växter som är kvar i gamet och vilka som vandrat vidare till de evigt gröna vidderna. Min fina myrsine och den dumpstrade kalamondinen var gråa och torra inpå bara stammen och åkte till soprummet i varsin säck, medan andra tveksamma individer repat sig under månaden och gett ifrån sig små små tecken på liv.

En som var på vippen att stryka med men som ångrade sig i sista minuten var den lilla Ficus Moclame jag förökade med stickling förra sommaren och som under januari släppt alla blad och uppvisat allmänt dålig attityd. Men i februari har den faktiskt överraskat med nya bladknoppar!

Jag har vattnat alla mina krukor med nematoder mot sorgmygg, men kan efter drygt två veckor tyvärr inte påstå att problemet är helt avhjälpt, så kanske var det fel årstid att beställa dem.

De mest utsatta plantorna (mina ståtliga citroner – titta på dem, där är några som inte tagit stryk av vintern) fick sig en omplantering med noggrann rotskrubb. Nu hoppas jag det fungerar.

Den 10:e februari sådde jag tomater. Den 10:e februari är ett symboliskt viktigt datum för mig, då förlorade jag en vän för sex år sen och sen dess är det en väldigt konstig dag. Det kändes mindre konstigt och mer bra när jag fick så tomater – något som kan växa och kontrastera mot allt som är mörkt i februari, och i synnerhet den 10:e.

Tre frön grodde och har precis börjat utveckla sina första karaktärsblad! Så himla gulligt! Det blev Sweetbaby igen eftersom den var så lyckad förra året.

Bortsett från en incident då Vifslan spelade in en boll i paprika/chili-odlingen och vände upp och ner på ett par krukor har familjen i ugnsformen stått sig bra och tjockat på sig. Växtlampa är uppenbarligen årets investering och det känns så lyxigt att få njuta dessa småttingars sällskap såhär tidigt på säsongen.

Det knasigaste som hänt i växtväg denna februari var när Andreas härom natten kom hem från en kväll på stan och efter ett väldigt stånkande och slamrande i hallen kom in i sovrummet för att exalterat proklamera att ”JAG HAR RÄDDAT ETT TRÄD ÅT DIG!”.

Det var en torr och ledsen oliv som dumpats bredvid återvinningsstationen. De få blad som satt kvar var köldskadade och många kvistar torra som fnöske, men längst in i kronan är grenarna ännu sega och fulla med grön sav. Vi får se om den kan återhämta sig! Helst vill jag det för Andreas skull, denna växtskeptiker som med stor tveksamhet sett vårt gemensamma hem fyllas av grönska men som efter förra sommaren sa att ”nästa år ska jag hjälpa till med tomaterna, det var ganska fint ändå” och som nu alltså genomfört sin första växträddning. Ett par månader till så är han fullfjädrar växtdudi (maskulin form av växtgäri?)!

Hur går det för era grönsaksland, balkongplaner och fönsterbrädor?

Tidigare inlägg:
Odlingsrapport januari.