Lady Dinah’s Cat Emporium, kärleksfullt nörderi på kattcafé i London

För att besöka kattcaféet Lady Dinah’s Cat Emporium på Bethnal Green Road i London behöver en dels boka tid i förväg, dels tåla haglande katt-puns och framför allt vara beredd på en kattkärlek som snuddar på gränsen till vad som blir socialt obekvämt. Inget av de senare var mamma och jag riktigt redo för, den där apriltisdagen 2016, men biljetterna hade jag fått i julklapp.

Entrén var nästan omöjlig att missa.

Jag är väldigt skeptiskt inställd till djurparker, cirkusar, ugglecaféer och andra situationer där djur behandlas som rekvisita, leksaker, underhållning eller placeras utanför sin rätta miljö, men Lady Dinah’s var någonting helt annat. Endast ett begränsat antal gäster fick vistas i lokalen samtidigt och under en begränsad tid, minsta tillåtna ålder var 12 år, tydliga instruktioner gavs om hur katterna fick hanteras och personalen berättade om de olika individerna och hur de gillade bli klappade. Allt på Lady Dinah’s sker på katternas egna villkor med enorm värme, kärlek och respekt för djuren som bor där.

Vi fick ett bord på bottenvåningen av caféet, bland brokiga möbler, klätterträd och kringströdda leksaker.

Under taket löpte hyllor och mellan dem hängbroar för snabb framfart. Wookie sov på en ansats.

På väggarna satt tavlor som berättade om de olika katternas personlighet (informationen finns även på hemsidan för den som önskar läsa på i förväg). Alla katter i caféet är adopterade – Mue ihop med en hel kull ungar.

Jag beställde en vegansk chokladkaka med apelsin och det var på riktigt det godaste jag ätit i hela mitt liv. Mamma mailade i efterhand och försökte komma över receptet som tyvärr var superhemligt (och bakat av en kvinna som hette Cat (alltså jag orkar inte)) men bara den där kakan är värd att åka till London för.

Till och med kaffet var kattigt.

Jag ser tveksam ut här men var nog mest i chock bara.

Personalen (iklädd kattöron – man får inte vara känslig här) demonstrerade hur honan Mue tycker om att bli kliad på ryggslutet. Man fick inte lyfta upp katterna (”de är inga leksaker, utan kompisar”) men gärna klappa. Stämningen var inte alls sträng utan väldigt mjuk och varm, det var tydligt att reglerna var satta för att alla skulle må bra och få ut det mesta möjliga ur besöket.

Så fin teckning!

Artemis, Mues ena dotter, lekte bland bubbelplasten precis som det stod på hennes presentationstavla att hon tyckte om.

Lizzie älskade att gå i det stora hamsterhjulet men bara om hennes favorit ur serveringspersonalen tittade på. Gick hon därifrån för att hämta kaffe eller plocka disk stannade katten och satte sig att jama uppfordrande tills hon kom tillbaka.

Det är lätt att bli lite förlägen i en sån här miljö, inte ens på Harry Potter-touren hade jag sett så mycket utlopp för så mycket nördighet. Jag beundrade mest katterna på håll, fascinerad över hela situationen, men lika fint som det var att se djuren var det med alla gäster som kröp på knä över golven, ömsint kliade katterna bakom öronen och förväntansfullt viftade med olika leksaker i hopp om att engagera en fyrfoting. Inne i tryggheten av den ombonade kattfristaden släppte alla på sina spärrar och sociala regler.

Alldeles för snart var vår tid ute och vi sa hej då.

Men är ni djurmänniskor och öppna för bara ett litet övermått av galenskap så rekommenderar jag ett besök på Lady Dinah’s Cat Emporium vid nästa Londonbesök!