teckningsutflykt på Biologiska museet

Den sista juli spådde väderleksrapporten regn och det tyckte jag var ett ypperligt tillfälle att besöka Biologiska museet som ska stänga för renovering till hösten – och som inte bekräftat öppnas igen. Med mig hade jag min friluftsvapendragare Cecilia och i ryggsäcken ett ritblock samt mitt nysydda pennskrin.

Biologiska museet öppnade på Djurgården i slutet av 1800-talet och var det första i världen att använda sig av dioramatekniken i stor skala – alltså att visa uppstoppade djur och föremål från naturen mot en målad bakgrund. Idag används diorama på nästan alla stora naturhistoriska museum.

När vi släpptes in räckte kassapersonalen oss en artlista och sa nästan ursäktande att ”såhär har det sett ut de senaste 25 åren”. Det syntes att museet var i behov av renovering, djuren var blekta och taket trasigt, men det fanns en magi över själva byggnaden.

Utställningen är uppbyggd som en stor cirkel runt besökarna där de från två våningar kan överblicka kust- och skogslandskap typiska för norden. Montrarna är inte upplysta av lampor utan allt ljus släpps in genom takfönstren vilket ger en levande och varierande bild allteftersom himlen utanför skiftar – lite som i the Great Hall på Hogwarts.

Visst var där en aning dammigt och en del småfåglar var så jämngrått blekta att de var svåra att skilja åt, men stämningen var bevarad.

Ett oerhört vackert trappsystem leder mellan de två våningsplanen där utställningen kan beskådas ur olika perspektiv.

Vi som planerat för en intensiv tvåtimmars teckningssession fann oss istället i en drygt timmeslång promenad runt panoramafönstren där jag försökte artbestämma alla fåglar medan Cissi bockade av dem från listan. Här är en snösparv.

Brushanar i bakgrunden och en dvärgbeckasin vid pölen.

Vi hade bara precis satt oss till ro och tagit fram blocken när Mikaela kom!

Jag gjorde ett halvhjärtat försök att rita av kungsörnen.

Mikaela i färd med att tolka en sparvuggla.

Havsörn.

Men det blev faktiskt inte mer än såhär innan klockan slog fyra och museet skulle stänga.

Det förlovade regnet var i alla fall ingenstans att skymta, snarare var det klibbigt hett.

Så vi promenerade över till Södermalm och åt glass på StikkiNikki istället.

Men när jag kom hem klickade jag upp några av bilderna jag tagit och fortsatte. Här är min favoritand (ja, man kan ha såna), gravanden.

Jag försökte mig till och med på en morkulla fast problemet är att de ser så märkliga ut att även om en lyckas med en perfekt avbildning ser det ut som en tolkning av Cecilia Giménez.

Kolla liksom, extremt weird.

Men det här klippet förklarar varför fågeln är en favorit.

Jag hoppas museet öppnar på nytt, och då lovar jag att besöka det oftare!