I helgen var det alltså andra påskadvent, och jag beslutade att pynt inte behöver vara påskigt utan att det är tanken som räknas och huvudsaken som vanligt är att man trivs.
Så jag satte ny (gammal) ram och grå passepartout kring morfars självporträtt från 1950.
Och kompletterade den anarkistiska fönsterbrädan med ytterligare en skär historia. I en väldigt Mumindalen-blir-en-djungel-sk kopp från Arabia (via Erikshjälpen) tillpåköpet.
–
Och jag måste nog påstå att jag trivs.
Någon annan som stor- eller småskalefirade?
Lämna ett svar